Örebroforskare inkallad som expert efter avslöjande om övergrepp inom tysk idrott

En lång rad tidigare kvinnliga elitgymnaster i Stuttgart har den senaste månaden vittnat om hot, bestraffningar och förnedring från tränare. Gymnasterna berättar om ätstörningar och skador som inte fått tid att läka.

Vem hade bjudit in dig och varför just du?
Jag blev inbjuden av idrottsfederationen som finansierar det olympiska träningscentret för kvinnlig artistisk gymnastik i Stuttgart. Där har många av de tidigare gymnasterna som nu har berättat om våld och övergrepp varit aktiva. Förra året höll jag en föreläsning i just Stuttgart om skydd och förebyggande åtgärder mot sexualiserat våld inom idrotten.

Vad säger din forskning om det som nu hänt i Stuttgart?
Min forskning bekräftar rapporterna från det olympiska träningscentret och visar att gymnaster, världen över, utsätts för alla typer av fysiskt och psykologiskt våld och försummelse. Och att organisationer brister i att skydda gymnaster, vilket är ett brott mot alla internationella och nationella etiska riktlinjer och skyddsregler.
Min forskning bekräftar också de långsiktiga effekterna av våldet och övergreppen, som ätstörningar, bristande självförtroende, kroppsmissnöje, misstro mot människor och PTSD.

Vilken roll spelar du och din forskning för vad som nu händer i Tyskland?
Efter mitt besök har mycket faktiskt hänt. De två tränarna som anklagas för våld och övergrepp har avskedats och en advokatbyrå har fått i uppdrag att göra en utredning. Dessa åtgärder är kanske inte helt ett resultat av min insats, eftersom medietrycket är mycket stort. Nu går utvecklingen i rätt riktning, även om det finns en djupt rotad rädsla hos företrädare för idrottsorganisationer att förändringar kan riskera nationell och internationell konkurrenskraft.

Har forskning haft betydelse för utvecklingen inom kvinnlig elitgymnastik?
I många länder har den allmänna medvetenheten om vad som faktiskt pågår ökat tack vare gymnasters berättelser i sociala och traditionella medier – och utredningar som ofta hänvisar till vetenskaplig litteratur eller inkluderar forskare i utredningsteamet. Det är nu stort tryck på idrottsorganisationer att genomföra förändringar.

Du har lång erfarenhet av att påverka – vilka råd kan du ge andra forskare för att bli relevanta i samhället?
Jag tror att vissa forskare tvekar att göra sin forskning tillgänglig för allmänheten. Många känner sig kanske obekväma med media. Men min erfarenhet från att arbeta med den schweiziska olympiska kommittén gjorde klart för mig att de anställda inte har tid eller uppdraget att läsa vetenskapliga artiklar. Därför är de omedvetna om vetenskapliga resultat. Som forskare har vi därför ett ansvar att kommunicera.
För min del var det under många år bara mina närmaste kollegor som var intresserade av min forskning. Men efter Netflix-dokumentären Athlete A förändrades allt. Plötsligt var alla intresserade.

För oss som forskar om sociala frågor kan det ske en plötslig vändning i vad folk intresserar sig för, och då är det viktigt att forskaren har fortsatt sitt arbete, även om effekten kanske till en början inte är så uppenbar. Därför är det viktigt att hålla fast vid att forska om ett visst ämne för att på sikt kunna ha en inverkan.