Ny rapport visar att insatser mot våld i nära relationer kan få motsatt effekt
Susanne Strand anser att vägen framåt är mer forskning - hon leder ett forskningsprojekt som samverkar med polis och socialtjänst med målet att införa en ny modell.
– Vi kan se att vissa förebyggande insatser inte förebygger brott och kan i värsta fall få förödande effekter, säger Susanne Strand, forskare i kriminologi vid Örebro universitet.
Hon har tillsammans med Forte gjort en översyn av forskning om förebyggande arbete mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och presenterade rapporten i Almedalen idag.
Våld i nära relationer är ett omfattande problem – var tredje kvinna rapporterar att hon någon gång varit utsatt för våld, sexuellt våld eller stalkning – och forskningen visar att de insatser som finns idag har en relativt låg brottsförebyggande effekt.
– Det finns givetvis modeller för förebyggande arbete som fungerar bra. Det är metoder som bygger på forskning och är anpassade till den miljö de ska användas i. När så inte är fallet kan de istället trigga våldsutövare, säger Susanne Strand.
På seminariet i Almedalen presenterade hon en rapport som hon skrivit tillsammans med flera kollegor vid universitetet, framför allt Joakim Petersson. Det är en kartläggning av forskningen om förebyggande arbete och riskhantering som Forte beställt på uppdrag av regeringen.
Rättsväsendet insatser fungerar dåligt
Målet är att kartlägga kunskap och kunskapsluckor när det gäller förebyggande insatser riktade till våldsutövare som utsätter sin partner för våld. Ett resultat är att rättsväsendets insatser generellt fungerar dåligt.
– Kontaktförbudet fungerar om man använder det ihop med andra åtgärder. Men att till exempel dra tillbaka en vapenlicens från våldsberövaren gör ingen skillnad om han inte är generellt våldsam, alltså även mot andra än familjen.
– Vissa åtgärder gör honom bara förbannad och fungerar då inte alls och kan i värsta fall få motsatt effekt.
Finns inte en lösning som fungerar för alla
Forskarnas översikt visar också att behandlingsprogram måste anpassas till individen i högre utsträckning.
– I korthet kan man säga att vi måste ta hänsyn till de riskfaktorer som finns hos våldsutövaren. Det finns inte en lösning som fungerar för alla utan vi måste hänsyn till bland annat förekomst av missbruk, konflikthantering, den sociala situationen och beteende, säger Susanne Strand.
– Om vi tittar på program som enbart riktar in sig på att förändra normer och beteende så ser vi att de måste ha deltagare som är mottagliga för det. Annars fungerar de inte alls.
Stora kunskapsluckor
Vägen framåt är mer forskning för att kunna utveckla modeller som är evidensbaserade. I den här översikten har forskarna fokuserat på våldsutövarna och den visar att det finns stora kunskapsluckor.
– Det finns stora kunskapsluckor när det gäller de utsatta också – men luckorna är mycket större när det gäller våldsutövaren – alltså mannen och i vissa fall kvinnan som slår sin partner.
Hon efterlyser forskning med bättre design, gärna i samverkan med praktiken.
– Vi försöker göra just detta i vårt projekt Risksam. Vi samarbetar med polis och socialtjänst och målet är att införa en ny modell för hur de kan arbeta tillsammans och förbättra samverkan när det gäller riskhantering av våld i nära relationer och stalkning.
I panelen deltog också Jonas Björck, generaldirektör för Forte, Markus Antonsson, gruppchef vid Polismyndigheten, Beatrice Hopstadius, tf avdelningschef vid Socialstyrelsen. Mia Odabas var moderator.
Text: Linda Harradine
Foto: Marie Brodin