Immunförsvarets betydelse vid IBD

För att försvara tarmslemhinnans enorma yta mot omvärlden innehåller tarmen fler lymfocyter än alla andra sekundära lymfoida organ tillsammans. Immuncellerna återfinns i organiserad vävnad som Peyerska plack och mesenterial-lymfkörtlar, samt diffust spridda i lamina propria och epitelet

I en frisk slemhinna inhiberas bakteriekolonisation av en intakt epitelbarriär och en balanserad produktion av cytokiner. Felaktig immunreglering och/eller närvaro av patogener i slemhinnan kan dock orsaka en ond cirkel där inflammationen förstärks. Till exempel har man vid IBD sett ökad produktion av IL-23, som stimulerar produktion av proinflammatoriska cytokiner som IL-1β, TNF-α och IL-6, samt IL-17 och IFN-γ från T-celler, där IL-17 stimulerar ytterligare produktion av inflammatoriska mediatorer. IL-23 stimulerar även TH17-celler, men hämmar bildning av Treg.

Medan Crohn’s sjukdom traditionellt sett associeras med ett förhöjt TH1-svar med produktion av stora mängder IFN-γ är ulcerös kolit associerat med ett blandat TH1/TH2/TH17-svar. Förutom T-lymfocyter finns även i tarmslemhinnan en stor mängd B-lymfocyter vilka differentierar till plasmaceller och utsöndrar IgA, som även aktivt transporteras igenom epitelet och binder upp potentiella sjukdomsalstrande mikroorganismer i tarmlumen. IgA utlöser ej inflammatoriska reaktioner och är därför perfekt för att skydda slemhinnan. Dock ses vid IBD en kraftigt ökad produktion av antikroppar av IgG-isotyp, som är betydligt mer inflammatoriskt.

Olika vita blodkroppar är av betydelse vid IBD

Neutrofila granulocyter infiltrerar och ackumuleras i slemhinnan vid IBD. Likväl är IBD associerad med förhöjd aktivitet av eosinofila granolocyter, en pro-inflammatorisk cell med kapacitet att frisätta cytotoxiska granulaproteiner såsom ECP (eosinophil cationic protein), EPO (eosinophil peroxidase) och EPX (eosinophil protein X). Cellen producera även proinflammatoriska ämnen (syreradikaler och cytokiner), presenterar antigen och kan därigenom aktivera T-celler.

Figur 4 Den Eosinofila granulocyten; aktivering och funktion